omfridastankar

Kan det vara så att när man har öppnat sitt hjärta på vidgavel så blir sårbarheten större. Jag vet att jag hade så många saker jag ville göra, jag trodde på mig själv och kände att inget kunde stoppa mig för jag vågade allt! Den där starka självkänslan. Nu är det som om en stor tegelsten har fallit från himlen och landat på mig. Bara en liten sak, några ord, en blick kan få mig att falla ihop. Och att ta stegen in i framtiden och det okända känns som att flytta på berg. Kanske om jag aldrig hade öppnat mitt hjärta och låtit mig själv bli hopplöst förälskad hade jag aldrig blivit så beroende av en person. Jag hade fortsatt att vara självständig, stark och en riktig våghals. Men dörren till mitt hjärta står helt öppet och folk kan springa ut och in som dom vill och röra runt där inne.