omfridastankar

jag är en så otroligt rädd person. feg. och det värsta är att jag lägger så mycket onödig tid på att vara rädd. Att åka iväg från dom som byggde mig från grunden. dom byggde mig från grunden. Jag klarar inte att leva utan dom. Och jag ska nu åka ifrån dom, till ett ställe jag inte vet något om, till människor jag inte känner. Jag står i princip på egna ben, ensam, själv, och den grund som byggt upp mig försvinner. Att stå på egna ben är då inte enkelt när delar av en själv inte finns där. hur ska jag handskas med det här? hjälp. jag tror på min skyddsängel, och jag hoppas den kommer hjälpa mig stå i början tills jag kan själv. det här ordnar sig nog, måste bara tuffa till mig.